inifrån & ut

inifrån & ut

- varför -

- ofta är huvudet fullt av tankar - ibland skriver jag ner dom på små lappar - ibland försvinner dom, nedskrivna eller inte - kanske kan mina tankar vara till glädje för någon annan - det är i alla fall min önskan

barnet

dagens tankarPosted by christina agnedotter Fri, February 12, 2010 01:24:17
Den här gången blir det en av mina längre historier -

Först ser jag mej omkring i trädgården och konstaterar att där växer en hel del äppleträd. Och ett stort biggaråträd också, tänker jag med förtjusning. Jag kan riktigt känna den söta smaken på tungan när man stoppar munnen full med de små bären.
Det finns också flera vinbärsbuskar, både röda och svarta. Gott att göra gelé och sylt av. Mycket bra, tänker jag, och går fram och smular ett svartvinbärsblad mellan mina fingrar. Gud, så gott det luktar när jag sätter fingrarna under näsan och drar in doften.
Mitt framför huset växer det rosenbuskar i en rundel, i själva grusgården. En sådan där rundel som det ibland kan vara planterat ett träd i, ofta en kastanj, som vårdträd. Men här är det alltså rosor som omfamnar ett solur, placerat på en cementsockel i mitten.
Sen har vi den stora verandan. Inte inglasad som var så vanligt förr, utan bara överbyggd och helt öppen, så att man kan sitta här på någon av de två bänkarna och känna hur vädret ändras. Känna hur vinden blåser eller låta solstrålarna komma åt ansiktet och armarna när man sitter här och dricker sitt kaffe eller sitt thé. Jag känner mer och mer att det är rätt plats jag har kommit till.
Golvet på verandan är gjort av plankor som knarrar ordentligt när jag går över dom.
Utmed sidorna på verandan växer det vildvin i massor. Det är alldeles rött, nästan samma färg som husfasaden. Snickerierna runt verandan är vitmålade, lite flagnande visserligen, men ändå vita. Så den röda färgen från vildvinet blir otroligt bländande i alla fall.

Jag kliver in genom ytterdörren, den är inte riktigt tät, vet jag att jag tänker, innan jag ser mej om i hallen.
På en pall innanför dörren ligger en tröja i flera färger. Och jag minns att min mamma stickade den åt mej när jag gick i andra klass. Den är brun och har ett rundstickat ok som är mönstrat i vitt, grönt, guld och rött. Så har den en liten polokrage i samma bruna färg som resten av tröjan.
Vad fin jag var i den, kände mej så modern och snygg. Det fanns en toppluva med tofs att kombinera med också. Och tumvantar.
Hon var flitig att sticka åt mej och mina systrar, när vi var små. Aldrig att man såg henne sitta utan att ha något för händer. Tröjor, vantar, mössor, raggsockor, alltid fanns det något att göra. Om inte annat så var det strumpor som skulle stoppas eller andra kläder som skulle lagas.

Jag lyfter fötterna lite extra försiktigt för att inte trampa på katten och ungarna, som rör sej på golvet. Dom här måste jag nog ta väck härifrån, tänker jag, annars börjar mina ögon att rinna. Tänk att jag tålde katter när jag var liten, men att jag inte gör det nu. Konstigt och tråkigt. Tänk vilken skön känsla det är när de stryker sig mot benen och kurrar och spinner för allt vad de är värda. Undrar var det blev av de katterna jag hade när jag var liten. Jag har inget minne av att de avlivades eller att de gavs bort. Det gjorde man väl förresten inte på landsbygden, man gav aldrig bort en vuxen katt. Den avlivades nog om man inte kunde ha den kvar. Fast jag tror nog helt enkelt att katterna fick bo kvar på gården när vi flyttade. Så fick nästa ta över dom. De följde väl med huset, som en annan inventarie.

När jag kommer in i köket kommer en doft av stekt potatis emot mej. Köket är tomt. Hur kan det då lukta stekt potatis, det undrar jag. Jag menar nämligen att köket är helt tomt. Inte ens en möbel finns det därinne. Inget bord, ingen stol, ingenting. Inte ens en kaffekopp.
Bara en sak. En blomma i fönstret. En röd pelargon.

Jag minns att vi hade pelargoner i fönstret på hallen, och att jag sov där en sommar under min uppväxt. Hallen låg ovanför trappen och den var så liten, att hade jag haft en vanlig säng, så hade jag aldrig kunnat sova där. Men nu var jag väldigt liten och min säng var den gamla typen av barnsäng, som man kund dra ut och förlänga. Om man växte så mycket att fötterna tog emot den nedre sänggaveln. Sängen hade hela, höga sidor också, så man sov som i ett eget litet bo.
Jag tyckte inte om min säng. Även fast jag var liten, så var jag det bara till kroppen. Till ålder och år, så var jag mer.
Ovanför sängen på hallen, fanns ett litet, lågt fönster. Där stod lerkrukorna med pelargoner.
En gång smakade jag på ett blad. Egentligen vet jag inte varför, men jag kan fortfarande känna på min tunga, vilken smak det hade. Den var inte otäck på något sätt. Snarare tvärtom. Men jag har aldrig gjort om det.

Men varför luktar det stekt potatis? Jag tyckte inte om det när jag växte upp. Petade alltid i maten när det var stekt potatis som bjöds. Fast mamma påstod alltid att jag petade i maten. Men det var väl inte så konstigt, jag tyckte ju inte om den.
Nästan ingen mat tyckte jag om, utom bruna bönor eller gröna ärtor. Men det tyckte jag om desto mera.
Hemma gick det väl an, där accepterade dom att jag inte tyckte om mat. Fast dom kommenterade ju alltid att jag var en riktig peta, och att jag aldrig skulle växa och bli stor om jag inte åt. Men för övrigt lät dom mej vara vid matbordet.
Men jag hatade att behöva äta borta. Alltid skulle det kommenteras och tjatas om att jag åt för dåligt, som en myra.

Jag står i det tomma köket och tänker på hur jag ska kunna göra det riktigt mysigt och hemtrevligt här. Måste vädra ut potatislukten först, så jag går fram och öppnar fönstret.
Men först lyfter jag ner pelargonen på golvet, så att den inte ska ramla ner och skadas om det kommer en vindpust.

Innanför köket ligger sovrummet, och innanför det finns vardagsrummet, eller finrummet, som det hette under min barndom. Därifrån kan man gå ut i hallen igen. Det är alltså rundgång genom huset.
Är man tillräckligt många så kan man och ta ihop den till en ring och dansa långdans, genom alla rummen på en gång, alltså.
Jag minns att vi brukade dansa långdans hemma hos mormor och morfar på julen, när jag var liten. Vi var många kusiner så vi blev en jättelång rad långdansare, Genom rum efter rum gick det, uppför trappen till övervåningen och genom rummen där. Och när de första i ledet hade dansat sej igenom sovrummen och salen där uppe och var på väg att dansa ned för trappen igen, då mötte man de sista, som precis kom upp. Det blev alltid så trångt när man möttes i trappslutet. Men kul var det.

Men jag ska bo här själv, så den möjligheten får nog förbli endast en möjlighet.

I sovrummet är väggarna tapetserade med en småblommig tapet, vit botten och små blå blommor. Mycket romantiskt, vad det nu ska vara bra för.
Det står en vitkalkad kakelugn i ena hörnet, precis som när jag var liten. Det är den enda värmekällan i rummet och jag hoppas innerligt att den fungerar. Tänk så skönt att kunna tända i den och sedan lägga sina kalla händer mot den varma, släta ytan och känna värmen sprida sej.
Framför de två fönstren hänger vita hemvävda gardiner i myggtjäll. Var det dom mamma vävde när jag var så liten så att jag knappt minns det längre? Men jag minns gardinerna för de hängde med i så många år.

När jag är på väg att gå fram för att känna på tyget, så tar två, smala, korta armar tag runt mina ben. Jag sparkar till lite med foten för att bli fri från beröringen.
Men efter någon sekund kommer den åter och jag böjer huvudet mot golvet för att se vad det är. Kan det vara katterna som kommit in hit? Men det kändes inte som kattarmar, det kändes som små barnarmar.
Jag kan inte se något runt mina ben, så jag slår bort känslan och återgår till att studera rummet.

- har du glömt hur du ser ut, eller varför ser du ingenting, hör jag en svag röst säga.
Då känner jag armarna som kramar mina ben igen, och samtidigt så ser jag henne, mej.
Liten, smal och med armarna runt mina ben, ser jag mej själv.

Och då plötsligt förstår jag.

Alltihop förstår jag. Jag kan se hela innebörden med vad jag upplevt de senaste veckorna. Vet varför jag står här i huset. Och jag vet också vad jag ska göra med det.

Jag böjer mej ner och lyfter upp barnet, hon är så lätt, och tar henne i famnen. Trycker henne mot mitt bröst. Jag kan känna hur hjärtat slår. Vems hjärta, mitt eller hennes? Eller slår de tillsammans?

- jag ska ta hand om dej, livet ska inte bli som det blev, nu är det dags att börja om

Och med mej själv som barn i min egen famn öppnar jag fönstret i sovrummet också. Nu blir det korsdrag. Nu kan vinden komma åt ordentligt och vädra ut allt det gamla och släppa in ny, frisk luft.

Både i det nuvarande och i det gamla livet.